Mellan himmel och jord

i kroppen min: Mina drömmar tar slu:

Vi behöver prata om den morgon då jag effektiviserade mina pärmar. Då jag insåg att jag faktiskt kunde göra mig av med ännu fler papper. Ännu mer slöa uppgifter som bara stod och tog plats. Jag gjorde innehållsförteckningarna mer begripliga. Överskådliga. Kastade sådant som jag då bestämde mig för att leva utan. Saker som inte behövs efter att jag har dött.

Vi behöver prata om hur jag känner att det närmar sig. Hur det har blivit allt svårare att äta. Att svälja. Igen. Jag har varit med om det här förut. Jag vet vad det innebär. Först trodde jag att det var inbillning. Men dagarna har blivit veckor. Hur försiktigt jag än bär mig åt klarar kroppen inte av det. Tvärstopp. Tvärnit. Jag har tydligen inte kräkts klart.

Vi behöver prata om att jag samma morgon som pärmarna rensades gick med Pysen längs Årstaviken. Plötslig sommarvärme. Sverige vaknade till liv efter en vinter i ide. Båtarna sjösattes, skramlade, ryckte, rosslade och pumpade ut små svarta moln ur de fortfarande trötta motorerna. Blev levande av vattnet. For iväg som hingstarna i Böle.

Vi behöver prata om hur jag tänkte på alla stundande semestrar som ska äga rum i dessa båtar. Alla förhoppningar insprängda i ett par satsade veckor av sommaren – kanske bortregnade, men de blir den här sommarens ledighet. Nästa sommars. Och nästa sommars med. Ansträngningen för att barnens lov ska ge dem så mycket som möjligt. Barnen. Vi behöver prata om alla de barn som kommer att tvingas med ut på ännu en båttur, ännu en helg med föräldrarna, ännu en övernattning. Alla dessa svordomar. Suckar. Protester. Bråk. Alla stunder då de kommer att tjura i kabysserna över hur töntiga just deras föräldrar är, över hur tråkigt just det här sommarlovet är i jämförelse med alla andras. Och så tänker jag på hur de kommer att ta tillbaka allt när stunden blir rätt. När insikten faller på plats. När de inser hur mycket de saknar de där turerna, helgerna, övernattningarna, loven, stunderna med föräldrarna. Och vi behöver prata om ögonblicket när jag passerade Södersjukhuset – mitt livs Katlaborg – då jag ännu en gång insåg att den där upplevelsen aldrig kommer att bli min. Mina barn kommer aldrig att svära åt mig, förbanna våra semestrar och senare sakna desamma. För mina barn kommer aldrig att finnas.

Vi behöver prata om att mitt påhittade sommarlov tar slut om ungefär 44 timmar. Då är det dags för behandling igen. För allvar. På allvar. Då är leken över. Smekmånaden avbruten. Då är det dags att bryta ihop. Knäckas. Men jag ska bära med mig styrkan från Highway 1 och Kalifornien, sångerna i den vita jeepen och dygnen av svett och skratt i New York. Jag ska bära med mig kärleken från familjen – den monumentala kraften. Jag ska bära med mig boken – vetskapen om att den faktiskt kom, att den verkar spela roll. Och jag ska bära med mig reaktionerna – och tankarna kring dem.
För vi behöver prata om att vi behöver prata. Sverige är ett land i akut behov av samtal. Av möten. Av att få prata ut. Få prata till punkt. Jag märker det på tonen och uttrycken i mejl och i berättelserna som stannar mig på gatorna, att det i princip är första gången som de öppnar upp sig för någon över huvud taget om sina livs största och värsta händelser: förlusten av sina fäder, mödrar, syskon, sina älskade. Barn. Och det kan ha gått 22 år sedan det hände. Vi behöver prata om att vi inte ska behöva be om ursäkt för att vi vill prata. För att det är vad våra sinnen egentligen kräver. Internationellt sett – och grovt generaliserat – betraktas svensken som tystlåten, introvert och attraktivt mystisk i sin kärvhet.
Men det verkar som att tystnaden har nått vägs ände. Bokstäverna står oss upp i halsen. Tätt packade bredvid känslorna. Låt dem komma ut. Responsen behöver nödvändigtvis inte vara en lösning, men att berätta är en lättnad. Det mår vi alla bra av. Det är min fasta övertygelse.

Och vi behöver prata om det som faktiskt är på väg att hända. Om att sjukdomen har blossat upp igen. Att det nu kan gå fort om den tar fyr. Ondskan glöder i min kropp. Får för mig att jag känner hur den växer. Den får mig att vakna mitt i nätterna, krampandes. Den får min kropp att vanka fram och tillbaka, oroligt rastlös som en blek häst i Raiskis skogar.

Vi behöver prata om att det återigen börjar bli dags för mig att ställa mig tillrätta i skorven. Att det återigen börjar bli dags att spjärna emot i fören. Smeka harpunens skaft. Bladet. Hullingarna.
Dags för kamp mot besten. Dags att slåss. Blöda. Satsa. Förlora.

Denna mardröm om den vita valen har blivit min största motivation. Och alla mina drömmar har blivit en skräck. Tankarnas misshandel. Den värsta sorten. Detta liv kommer att bli ett fängelse. Min kropp en bur.

Jag vaknade en morgon, från en dröm jag hade. Jag drömde att jag kunde älska igen, men det kan jag inte. Så verklig stund. Lusten så nära. Så sann. Kvinnan och kärleken, rakt framför mig. Allt så lugnt. Tryggt. Lyckan. Och så vaknade jag. I en annan värld.

En annan tid.

Ett annat liv.

Verkligheten.

Jag tycker inte om att drömma längre, fast det egentligen är det bästa jag vet. Det gör för ont. Denna vetskap har nästlat sig in i mitt undermedvetna. Sätter stopp. Avbryter.

Mina drömmar tar slut när jag halva drömmen drömt.

- - -
Ja.. vad säger man?
Renée